Mötet med Goethe

Vi hade en sådan tur att Goethe var känd av folket i Weimar. Att skaffa information om var han bodde var enkelt och efter att ha åkt droska till Frauenplan stod vi äntligen utanför Goethes bostad. Det var ett stort gult hus med tre våningar, varje plan generöst försedd med vackra fönster. Det gick helt enkelt inte att missa.  

Vi tog mod till oss och bankade med knyten näve på den massiva träporten. På andra sidan dörren kunde vi efter en liten stund höra korta, hårda steg närma sig innan dörren öppnades av en äldre kvinna med förkläde och en smått hysterisk blick. ”Ja?” frågade kvinnan avvaktande och stirrade på oss uppifrån och ned. Då plötsligt slog det oss att vi inte hade kommit på en bra förklaring till varför vi skulle intervjua Goethe. Vi kunde ju inte bara säga att vi kom från framtiden med en uppgift i svenskan som vi ville få svar på. Men innan vi hann svara dök det upp en till, dovare röst i bakgrunden. “Är det journalisterna från Tyskbladet?” frågade rösten och innan damen hann reagera tog Amanda chansen och svarade “Ja, det är vi!”. Vi alla tre nickade instämmande. Kvinnan såg misstänksamt på Amanda innan hon motvilligt släppte in oss. Antagligen fann hon det underligt att Tyskbladet skickat tre unga kvinnor att intervjua Goethe “Vänta här” beordrade hon oss strängt och gick vidare själv till ett annat rum.     

På ett ögonblick hörde vi återigen de hårda, snabba stegen komma mot oss. “Följ med här”.

Vi småsprang efter kvinnan in till ett vackert rum med blå väggar i sann 1800-tals anda. En lång man som måste vara Goethe stod lutad över ett skrivbord. Vi tyckte oss skymta en glimt av ett utkast till Faust innan han samlade ihop sina papper och placerade bunten i sin skrivbordslåda. Goethe var en gammal man med grånat hår och stora bruna ögon. Såhär en vanlig vardagseftermiddag var han klädd i en vit skjorta och långbyxor, som blivit på modet efter sekelskiftet. Vi neg och hälsade mycket vördnadsfullt på denna speciella man innan han bad oss att slå oss ner.

– Ditt genombrott kom med Den Unge Werthers Lidanden. Vill du berätta om hur det gick till när du skrev den? frågade Freja.

– Jag var blott en yngling på 24 år, och mycket känslosam när jag skrev om unge Werthers tragiska öde. Handlingen bygger delvis på verkliga händelser.

Goethe sänkte blicken mot golvet och fortsatte.

– Jag var hopplöst förälskad i en trolovad kvinna vid namn Charlotte Buff. Genom huvudpersonen, Werther, kunde jag uttrycka mina egna känslor och tankar. Hon var som balsam för min egna rastlösa konstnärssjäl, men då situationen var hopplös sjönk jag ner i djup sorg. Först två år efter det misslyckade svärmeriet för Charlotte började jag skriva på Die Lieden des jungen Werthers (Den Unge Werthers Lidanden). En nära kamrat till mig, Jerusalem, hade tagit sitt liv till följd av en kärlekssorg och det var den händelsen som tände gnistan som skulle medföra ett av mina största verk. Jag kunde identifiera mig med Jerusalem eftersom hans levnadshistoria och personlighet till stor del överensstämde med min egen nyckfulla natur och de erfarenheter jag förskaffat mig. I rasande fart skrev jag ner berättelsen och arbetade som i trans. Efter endast fyra veckor låg boken så gott som klar där framför mig.

– Varför tror du att romanen blev en sådan succé och hur var tiden efter det att du gett ut den? frågade Michaela.

 – Jag hade aldrig förväntat mig att min roman skulle få ett sådant genomslag och göra det enorma intryck som den gjorde. Det var som att de tankar som legat och puttrat i Europa nu slog igenom explosionsartat. Den litteratur man tidigare på enklaste sätt kunnat få tag i var av det slaget att det skulle behandla det som ansågs vara förnuftigt och samhällsnyttigt. Självklart är det bra och riktigt att lära sig av böcker, jag själv har ett stort intresse för vetenskap och förstår det viktiga i att använda sitt förnuft, men man får ej förglömma att människan är mer komplex än så. Ofta styrs vi av känslor, drömmar och fantasier snarare än förnuftet.

 

Då mörkret började falla gick Goethe upp för att tända ljus. Vi fick en stund att reflektera över det han sagt och kunde inte undgå att lägga märke till att trots att Goethe räknas som en av romantikens största författare så hade han egna tankar som till viss del var typiska för upplysningen, då förnuftet skattades väldigt högt. När han kom tillbaka fortsatte han att tala om sitt litterära mästerverk.

– Jag ville inte behandla samhällsproblem utan istället låta människan och dess känslor samt naturen och dess gudomlighet stå i fokus.

 När boken gavs ut väckte den ett enormt uppseende och folket tog ivrigt emot den. Snart bar alla män blå frack med gul väst medan kvinnorna försökte efterlikna den kvinnliga karaktären Lotte. Det fanns även uppgifter om att ett okänt antal män hämtat inspiration från boken och själva skjutit sig en kula för pannan, liksom bokens hjälte.

– Skulle du vilja vara så vänlig och läsa upp det stycke som verkade så inspirerande för dem? frågade Amanda.

– ”Allt är så tyst omkring mig, och min själ är så lugn. jag tackar dig, min Gud, att du skänker dessa sista ögonblick en sådan värme, en sådan kraft.

 Jag går till fönstret, kära Lotte, och ser ännu genom de stormpiskade, förbiflyende molnen några enstaka himlens stjärnor! Nej, I skola falla! Den Evige bär er vid sitt hjärta liksom även mig. Jag ser tistelstångsstjärnorna på Karlavagnen, den härligaste av alla himlens stjärnbilder. När jag om kvällarna gick från dig, när jag trädde ut ur din port, stod den över mig. Med vilken salig berusning har jag ej ofta sett på den! Ofta med höjda händer gjort den till ett tecken, till ett heligt vårdtecken på min sällhet! Och ännu! - O, Lotte, vad finns, som ej erinrar mig om dig?  Omger du mig ej? Och har jag ej som ett barn, som ständigt vill ha mer, ryckt till mig en mängd småsaker, som du, heliga, berört?

 Kära silhuett, jag ger den tillbaka till dig, Lotte, och ber dig att vörda den. Tusen, tusen kyssar har jag tryckt på den, tusen hälsningar har jag vinkat till den, när jag gått ut och när jag kommit hem. /.../”

Kvinnan som öppnat för oss klev in genom dörren med ett fat kakor och vad som såg ut att vara en tillbringare med vin. Goethe tog en paus och fyllde ett glas till oss och sedan till sig själv. Han smuttade på vinet innan han fortsatte att läsa:

 – ”Se, Lotte! Jag ryser ej fatta den kalla, förfärliga kalk, varur jag skall dricka dödens rus! Du räckte mig den, och jag tvekar ej. Förbi! Förbi! Så äro de uppfyllda, alla mitt livs önskningar! Så kall, så stel skall jag klappa på dödens kopparport!

Om jag ändå blivit beskärd den lyckan att dö för Dig! Lotte, få offra mig för Dig! Jag ville dö modig, glad, om jag kunde ge dig åter ditt livslugn och lycka. Men ack, de var blott några få ädla givet att få gjuta sitt blod för de sina och genom sin död upprätta nytt, hundrafaldigt liv hos sina kära. /.../

 Denna blekröda rosett, som du bar vid barmen, när jag första gången såg dig bland dina barn- o, kyss dem tusen gånger och berätta för dem deras olycklige väns öde! De kära småttingarna!

De svärma omkring mig! Ack, hur jag fäste mig vid dig och från första stunden omöjligen kunde lämna dig! – Denna rosett skall begravas med mig! På min födelsedag fick jag den av dig! /.../

 De äro laddade. Klockan slår tolv!- Så må det ske! Lotte! Lotte, lev väl! Lev väl!”

– Detta är Werthers sista brev till Lotte, sa Goethe och slog stillsamt ihop boken.

– Hur känner du för de konsekvenserna som blev till följd av din bok, som självmorden du nämnde? frågade Freja.

– Det är en mycket svår fråga man då kommer in på, nämligen om en författare kan ställas ansvarig inför de handlingar som läsare utför till följd av att denne läst författarens text. Självklart tog jag ändå illa vid mig och beslutade mig då för att skriva en ny version med ett slut som mindre glorifierade döden och självmord.

– Varför valde du att skriva boken som en brevroman? frågade Amanda.

– Jag ville att läsaren skulle lära känna bokens karaktärer genom det vackraste och personligaste sättet man kunde uttrycka sig på, genom skrift. När vi talar till varandra i vardagen och verkligen vill förmedla något förlorar vi meningar och tankar som istället förblir osagda. När man skriver ett brev tar man sin tid och lägger sitt hjärta och sin själ i orden. Speciellt behövlig är tillgången till penna och papper då kärleken inombords är så överväldigande att tungan ej kan forma det man känner.

  När Goethe uttalat sig om sin bok och vi började känna oss klara med intervjun, hörde vi hur det knackade på dörren. Damen som kommit och öppnat för oss gick mot dörren. Hon öppnade den långsamt och frågade vad besökaren ville. Vi tre tittade på varandra, vi kunde ana vem det var som kommit. Den äldre kvinnan steg in i Goethes rum och sa något som fick oss att för en kort stund stelna till.

– Det är en mycket stilig ung man som säger att han är från Tyskbladet och vill intervjua er. Jag sade förstås till honom att det redan var ett par unga damer här och intervjuade herr Goethe, men han ville inte ge med sig. Han står i farstun och väntar på er herr Goethe.

Detta var vår slutsignal. Om vi inte var snabba nu skulle vi säkerligen åka fast. Vi vände oss mot Goethe och tackade så mycket för intervjun och de små söta kakorna vi fått, och sa adjö. Sedan smet vi förbi den riktiga journalisten i farstun och tillbaka ut i folkmyllret på gatan.

Hemresan
Väl ute kändes det som att det var hög tid att åka hem. Om vi stannade mycket längre skulle vi kanske aldrig komma härifrån. Vi släpade vår stora koffert till en liten gränd som luktade som något man inte gärna stoppar i munnen, hoppade ner i den, tryckte in rätt koordinater och ett, tu, tre så var vi på väg hem till år 2014.

Sammanfattning av våra tankar och vad vi har lärt oss om författaren, texten och epoken.
Det var en mycket intressant erfarenhet att få träffa Goethe i egen hög person. Det finns många texter om Goethe som människa och författare men man kan aldrig vara fullständigt säker på att allt som står skrivet stämmer överens med verkligheten. Vår uppfattning av Goethe var till merparten positiv, men som många andra artister hade han något sorgset och gåtfullt i blicken när han talade. Alla rykten om att Goethe skulle vara en kvinnotjusare verkade stämma överens med det som vi fick uppleva i mötet med Goethe. Han pratade om sina egna och även sina vänners olyckliga romanser och att dessa var inspirationskällor till bland annat “Den unge Werthes Lidanden”.

Vad vi såg av epoken var inte helt olikt samhället på 2000-talet som vi trodde, med undantag av de mer primitiva transportmedlen och modet såklart. Alla hade fullt upp med sitt vardagsliv och det var mycket spännande att iaktta hur detta såg ut och hur det skilde sig från modern tid. Vi vill gärna distansera oss till hur människor betedde sig förr men egentligen har vi inte förändrats så mycket.

Tänk att man blev så påverkad av det författare skrev att man faktiskt gick så långt som till att begå självmord. Blir vi i dagens samhälle lika påverkade av moderna böcker som människorna förr? Antagligen inte. Men även om vi inte blir påverkade av böcker i lika stor utsträckning, så blir vi dock påverkade av det samhälle vi lever i. Vi har reklamskyltar som säger åt oss vad vi ska tycka är snyggt, fräscht och coolt och politiker som vill få oss att tycka på ett visst sätt.