Vi hade en sådan tur att Goethe var känd av folket i Weimar. Att skaffa
information om var han bodde var enkelt och efter att ha åkt droska till
Frauenplan stod vi äntligen utanför Goethes bostad. Det var ett stort gult hus
med tre våningar, varje plan generöst försedd med vackra fönster. Det gick helt
enkelt inte att missa.
Vi tog
mod till oss och bankade med knyten näve på den massiva träporten. På andra
sidan dörren kunde vi efter en liten stund höra korta, hårda steg närma sig
innan dörren öppnades av en äldre kvinna med förkläde och en smått
hysterisk blick. ”Ja?” frågade kvinnan avvaktande och stirrade på oss uppifrån
och ned. Då plötsligt slog det oss att vi inte hade kommit på en bra förklaring
till varför vi skulle intervjua Goethe. Vi kunde ju inte bara säga att vi kom
från framtiden med en uppgift i svenskan som vi ville få svar på. Men innan vi
hann svara dök det upp en till, dovare röst i bakgrunden. “Är det
journalisterna från Tyskbladet?” frågade rösten och innan damen hann reagera
tog Amanda chansen och svarade “Ja, det är vi!”. Vi alla tre nickade instämmande.
Kvinnan såg misstänksamt på Amanda innan hon motvilligt släppte in oss.
Antagligen fann hon det underligt att Tyskbladet skickat tre unga kvinnor att
intervjua Goethe “Vänta här” beordrade hon oss strängt och gick vidare själv
till ett annat rum.
På ett
ögonblick hörde vi återigen de hårda, snabba stegen komma mot oss. “Följ med
här”.
Vi småsprang efter kvinnan
in till ett vackert rum med blå väggar i sann 1800-tals anda. En lång man som
måste vara Goethe stod lutad över ett skrivbord. Vi tyckte oss skymta en glimt
av ett utkast till Faust innan han samlade ihop sina papper och placerade
bunten i sin skrivbordslåda. Goethe var en gammal man med grånat hår och stora
bruna ögon. Såhär en vanlig vardagseftermiddag var han klädd i en vit skjorta och
långbyxor, som blivit på modet efter sekelskiftet. Vi neg och hälsade mycket
vördnadsfullt på denna speciella man innan han bad oss att slå oss ner.
– Ditt genombrott kom med
Den Unge Werthers Lidanden. Vill du berätta om hur det gick till när du skrev den?
frågade Freja.
– Jag var blott en yngling på 24 år, och mycket
känslosam när jag skrev om unge Werthers tragiska öde. Handlingen bygger delvis
på verkliga händelser.
Goethe sänkte blicken mot golvet och fortsatte.
– Jag var hopplöst förälskad i en trolovad kvinna vid
namn Charlotte Buff. Genom huvudpersonen, Werther, kunde jag uttrycka mina egna
känslor och tankar. Hon var som balsam för min egna rastlösa konstnärssjäl, men
då situationen var hopplös sjönk jag ner i djup sorg. Först två år efter det
misslyckade svärmeriet för Charlotte började jag skriva på Die Lieden des
jungen Werthers (Den Unge Werthers Lidanden). En nära kamrat till mig,
Jerusalem, hade tagit sitt liv till följd av en kärlekssorg och det var den
händelsen som tände gnistan som skulle medföra ett av mina största verk. Jag
kunde identifiera mig med Jerusalem eftersom hans levnadshistoria och
personlighet till stor del överensstämde med min egen nyckfulla natur och de
erfarenheter jag förskaffat mig. I rasande fart skrev jag ner berättelsen och
arbetade som i trans. Efter endast fyra veckor låg boken så gott som klar där
framför mig.
– Varför tror du
att romanen blev en sådan succé och hur var tiden efter det att du gett ut den?
frågade Michaela.
– Jag hade
aldrig förväntat mig att min roman skulle få ett sådant genomslag och göra det
enorma intryck som den gjorde. Det var som att de tankar som legat och puttrat
i Europa nu slog igenom explosionsartat. Den litteratur man tidigare på
enklaste sätt kunnat få tag i var av det slaget att det skulle behandla det som
ansågs vara förnuftigt och samhällsnyttigt. Självklart är det bra och riktigt
att lära sig av böcker, jag själv har ett stort intresse för vetenskap och
förstår det viktiga i att använda sitt förnuft, men man får ej förglömma att
människan är mer komplex än så. Ofta styrs vi av känslor, drömmar och fantasier
snarare än förnuftet.
Då mörkret började falla gick Goethe upp för att tända
ljus. Vi fick en stund att reflektera över det han sagt och kunde inte undgå
att lägga märke till att trots att Goethe räknas som en av romantikens största
författare så hade han egna tankar som till viss del var typiska för
upplysningen, då förnuftet skattades väldigt högt. När han kom tillbaka
fortsatte han att tala om sitt litterära mästerverk.
– Jag ville inte behandla samhällsproblem utan
istället låta människan och dess känslor samt naturen och dess gudomlighet stå
i fokus.
När boken gavs ut väckte den ett enormt
uppseende och folket tog ivrigt emot den. Snart bar alla män blå frack med gul
väst medan kvinnorna försökte efterlikna den kvinnliga karaktären Lotte. Det
fanns även uppgifter om att ett okänt antal män hämtat inspiration från boken
och själva skjutit sig en kula för pannan, liksom bokens hjälte.
– Skulle du vilja vara så
vänlig och läsa upp det stycke som verkade så inspirerande för dem? frågade
Amanda.
– ”Allt är så tyst omkring mig, och min själ är så
lugn. jag tackar dig, min Gud, att du skänker dessa sista ögonblick en sådan
värme, en sådan kraft.
Jag går till fönstret, kära Lotte, och ser ännu
genom de stormpiskade, förbiflyende molnen några enstaka himlens stjärnor! Nej,
I skola falla! Den Evige bär er vid sitt hjärta liksom även mig. Jag ser
tistelstångsstjärnorna på Karlavagnen, den härligaste av alla himlens
stjärnbilder. När jag om kvällarna gick från dig, när jag trädde ut ur din
port, stod den över mig. Med vilken salig berusning har jag ej ofta sett på
den! Ofta med höjda händer gjort den till ett tecken, till ett heligt
vårdtecken på min sällhet! Och ännu! - O, Lotte, vad finns, som ej erinrar mig
om dig? Omger du mig ej? Och har jag ej som ett barn, som ständigt vill
ha mer, ryckt till mig en mängd småsaker, som du, heliga, berört?
Kära silhuett, jag ger den tillbaka till dig,
Lotte, och ber dig att vörda den. Tusen, tusen kyssar har jag tryckt på den,
tusen hälsningar har jag vinkat till den, när jag gått ut och när jag kommit
hem. /.../”
Kvinnan som öppnat för oss klev in genom dörren med
ett fat kakor och vad som såg ut att vara en tillbringare med vin. Goethe tog
en paus och fyllde ett glas till oss och sedan till sig själv. Han smuttade på
vinet innan han fortsatte att läsa:
– ”Se, Lotte! Jag ryser ej fatta den kalla,
förfärliga kalk, varur jag skall dricka dödens rus! Du räckte mig den, och jag
tvekar ej. Förbi! Förbi! Så äro de uppfyllda, alla mitt livs önskningar! Så
kall, så stel skall jag klappa på dödens kopparport!
Om jag ändå blivit beskärd den lyckan att dö för Dig!
Lotte, få offra mig för Dig! Jag ville dö modig, glad, om jag kunde ge dig åter
ditt livslugn och lycka. Men ack, de var blott några få ädla givet att få gjuta
sitt blod för de sina och genom sin död upprätta nytt, hundrafaldigt liv hos
sina kära. /.../
Denna blekröda rosett, som du bar vid barmen,
när jag första gången såg dig bland dina barn- o, kyss dem tusen gånger och
berätta för dem deras olycklige väns öde! De kära småttingarna!
De svärma omkring mig! Ack, hur jag fäste mig vid dig
och från första stunden omöjligen kunde lämna dig! – Denna rosett skall
begravas med mig! På min födelsedag fick jag den av dig! /.../
De äro laddade. Klockan slår tolv!- Så må det
ske! Lotte! Lotte, lev väl! Lev väl!”
– Detta är Werthers sista brev till Lotte, sa Goethe och slog stillsamt ihop boken.
– Hur känner du för de konsekvenserna
som blev till följd av din bok, som självmorden du nämnde? frågade Freja.
– Det är en mycket svår fråga man då kommer in på, nämligen om en
författare kan ställas ansvarig inför de handlingar som läsare utför till följd
av att denne läst författarens text. Självklart tog jag ändå illa vid mig och
beslutade mig då för att skriva en ny version med ett slut som mindre glorifierade
döden och självmord.
– Varför valde du att skriva
boken som en brevroman? frågade Amanda.
– Jag ville att läsaren skulle lära känna bokens
karaktärer genom det vackraste och personligaste sättet man kunde uttrycka sig
på, genom skrift. När vi talar till varandra i vardagen och verkligen vill
förmedla något förlorar vi meningar och tankar som istället förblir osagda. När
man skriver ett brev tar man sin tid och lägger sitt hjärta och sin själ i
orden. Speciellt behövlig är tillgången till penna och papper då kärleken
inombords är så överväldigande att tungan ej kan forma det man känner.
När Goethe
uttalat sig om sin bok och vi började känna oss klara med intervjun, hörde vi
hur det knackade på dörren. Damen som kommit och öppnat för oss gick mot
dörren. Hon öppnade den långsamt och frågade vad besökaren ville. Vi tre
tittade på varandra, vi kunde ana vem det var som kommit. Den äldre kvinnan
steg in i Goethes rum och sa något som fick oss att för en kort stund stelna
till.
– Det är en mycket stilig ung man som säger att han är
från Tyskbladet och vill intervjua er. Jag sade förstås till honom att det
redan var ett par unga damer här och intervjuade herr Goethe, men han ville
inte ge med sig. Han står i farstun och väntar på er herr Goethe.
Detta var vår slutsignal. Om vi inte var snabba nu
skulle vi säkerligen åka fast. Vi vände oss mot Goethe och tackade så mycket
för intervjun och de små söta kakorna vi fått, och sa adjö. Sedan smet vi förbi
den riktiga journalisten i farstun och tillbaka ut i folkmyllret på gatan.
Hemresan
Väl ute kändes det som att det var hög tid att åka
hem. Om vi stannade mycket längre skulle vi kanske aldrig komma härifrån. Vi
släpade vår stora koffert till en liten gränd som luktade som något man inte gärna stoppar i munnen, hoppade ner i den, tryckte in
rätt koordinater och ett, tu, tre så var vi på väg hem till år 2014.
Sammanfattning av våra tankar och vad vi har lärt oss
om författaren, texten och epoken.
Det var en mycket intressant erfarenhet att få träffa
Goethe i egen hög person. Det finns många texter om Goethe som människa och
författare men man kan aldrig vara fullständigt säker på att allt som står
skrivet stämmer överens med verkligheten. Vår uppfattning av Goethe var till
merparten positiv, men som många andra artister hade han något sorgset och
gåtfullt i blicken när han talade. Alla rykten om att Goethe skulle vara en
kvinnotjusare verkade stämma överens med det som vi fick uppleva i mötet med
Goethe. Han pratade om sina egna och även sina vänners olyckliga romanser och
att dessa var inspirationskällor till bland annat “Den unge Werthes Lidanden”.
Vad vi såg av epoken var inte helt olikt samhället på
2000-talet som vi trodde, med undantag av de mer primitiva transportmedlen och
modet såklart. Alla hade fullt upp med sitt vardagsliv och det var mycket
spännande att iaktta hur detta såg ut och hur det skilde sig från modern tid.
Vi vill gärna distansera oss till hur människor betedde sig förr men egentligen
har vi inte förändrats så mycket.
Tänk att man blev så påverkad av det författare skrev att man faktiskt gick så långt som till att begå självmord. Blir vi i dagens samhälle lika påverkade av moderna böcker som människorna förr? Antagligen inte. Men även om vi inte blir påverkade av böcker i lika stor utsträckning, så blir vi dock påverkade av det samhälle vi lever i. Vi har reklamskyltar som säger åt oss vad vi ska tycka är snyggt, fräscht och coolt och politiker som vill få oss att tycka på ett visst sätt.
.jpg)